Nu är det ett par år sedan jag sa upp mig från mitt gamla jobb. När jag tänker efter så är det mer än ett par år sedan. Eller vad är det egentligen som räknas till ”ett par”? Vissa människor som man ber ta med sig ”ett par ägg” skulle komma med två. Två är ju trots allt ett par. Andra skulle hävda att ett par endast är ett talesätt. Att det i själva verket betyder 4-5 ägg. Själv är jag kluven. Å ena sidan är jag bokstavligt lagt, och ett par är två – så är det bara. Å andra sidan kunde jag inte bry mig mindre. Nåväl, tillbaka till jobbet. Jag slutade jobba med fasadrenovering i Stockholm för 4 år sedan och 5 månader sedan. På söndag är det exakt så lång tid. Jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm i närmare 10 år. Från direkt då jag tog studenten och ett antal år framåt. Jag flyttade faktiskt till Stockholm för att arbeta med fasadrenovering. Det var inget jag hade tänkt mig innan direkt. Jag visste att det inte fanns några jobb att tala om i min hemstad. För att få fatt i jobben var man tvungen att flytta. Rykten hördes bland oss som gick ur gymnasiet. Rykten om att det minsann fanns jobb längre norrut. ”Nej, det är i Skåne jobben finns” sa någon annan. Några få talade upp Stockholm och min närmaste vän flyttade dit för att börja jobba på sin morbrors firma inom fasadrenovering. ”Du ska inte med då?” frågade han. Frågan kom verkligen från vänster. Jag hade, som sagt, aldrig ägnat arbetet en tanke. Aldrig ens reflekterat över att det fanns folk som arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Än mindre hade jag tänkt att jag själv kunde arbeta med fasadrenovering i Stockholm, förstås. Men så blev det. Jag funderade över saken en hel helg. Kände mig ganska kär i hemstaden och ville inte bo så långt ifrån familjen. Men nöden kallade. Jag kunde ju fan inte bo i mitt pojkrum för evigt. Flyttlasset gick, och det var pappa som körde det. Jag minns att mamma stod, nästan som på film, och vinkade av oss. Höll hon i en näsduk som fladdrade i vinden iklädd förkläde? Ja, jag tror fan att det var så.

Min pappa är envis som en get. Säger man ens så? Om getter är envisa så är det i alla fall som dem som min pappa är. Det går nästan inte att ändra på gubben hur man än försöker. Han är nu 76 år gammal och har i stort sett aldrig ändrat sig. Ja, fram till nu vill säga. Och det är därför jag skriver till er idag. Mamma och pappa har tillslut bestämt sig för att sälja huset och flytta till mindre. Pappas rygg håller helt enkelt inte längre. Jag rekommenderade att de skulle skaffa flyttstäd i samband med flytten i Stockholm. Det kunde väl vara rimligt? Flyttar man från ett av Stockholms största hus kan det vara värt att anlita flyttstäd. Detta säger jag dessutom med vetskapen om att de faktiskt har ordentligt med pengar. Nej, var svaret. Absolut inte. Pappa kunde inte tänka sig att skaffa flyttstäd i Stockholm. Det skulle inte ens komma på fråga, gjorde han tydligt. Jag frågade varför och han grymtade som svar. Det var oetiskt, tyckte han – skulle det visa sig senare. Flyttstäd i Stockholm gick emot vad han ”trodde på” berättade mamma för mig. Jag bad henne utveckla och hon skakade på huvudet och gav ifrån sig en suck. ”Han tror att han skulle ses ner på om han anlitade flyttstäd i Stockholm. Ja, alltså eftersom han har mer pengar än de allra flesta andra. Det vill han inte vara med om. Eller snarare: Det vägrar han vara med om. Flyttstäd i Stockholm är uteslutet. Vi får fixa det själva. Det är ingen idé att du tjatar på honom längre.” Mamma lämnade rummet och jag bet i min knytnäve. Det måste finnas ett sätt att få gamla hundar att sitta. Det bara måste göra det. Jag tänkte och tänkte och kom sedan fram till att jag borde närma mig saken från andra hållet. Jag menar, hur många människor i Stockholm har inte fått jobb för att de kan utföra flyttstäd? Dessutom så är det ganska fult att se ner på vissa yrken och tro att man är förmer. Flyttstäd i Stockholm är, för mig, som vilket yrke som helst. Inga konstigheter alls. Detta sa jag till honom. Till slut gav han med sig. Det tog ett tag men skam den som ger sig!

Förra veckan hände något väldigt slumpartat och speciellt. Det handlar om mitt jobb inom fasadrenovering i Stockholm, ska sägas. Så den som inte är intresserad av att ta del av detta kan avvakta till nästa inlägg. Då ska jag nämligen avslöja receptet på min farmors kladdkaka. Något som varit efterfrågat sedan jag startade den här bloggen. Bara så att ni vet så är det den godaste kladdkakan jag någonsin smakat på, och jag har smakat många. Men nog om kladdkaka. Nu kör vi igång med fasadrenovering Stockholm, som utlovat. Jo, min farfar arbetade med fasadrenovering i Stockholm under hela sin karriär. Han började 1951 och gick i pension 1996. Ganska imponerande lång tid att lägga på det, eller hur? Hur som helst. Min farfar pratade alltid om ett särskilt jobb som han hade utfört en gång. Han sträckte alltid på sig extra mycket när han började säga ”Jo, det var hösten 1954 va. Stockholms finaste kåk skulle ha fasadrenovering. Klart att de ringde det bästa arbetslaget i stan – Jag och mina grabbar!”. Även om jag hört om saken många gånger så gillar jag det fortfarande. Särskilt som jag själv valde att syssla med fasadrenovering i Stockholm. Vi hoppar vidare till min pappa. Mannen som, till skillnad från mig och farfar, inte arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Ja, i alla fall inte under hela sin karriär. Det är dock här som det intressanta i historien kommer in. Pappa arbetade nämligen med fasadrenovering i Stockholm under en sommar 1986. Detta var några år innan jag föddes. Just den här sommaren, just när pappa arbetade på företaget farfar vid detta laget rattade. Just då, så skulle samma kåks fasad renoveras. Pappa, som alltså arbetade med fasadrenovering i Stockholm i några veckor, fick samma uppdrag farfar hade fått. Bara det är förstås väldigt slumpartat, men det blir värre. Jag har nu varit verksam inom fasadrenovering i Stockholm och ett par andra städer i snart 15 års tid. Jag återvände till huvudstaden efter ett par år i Barcelona nyligen. Vad tror ni första uppdraget jag möttes av när jag var tillbaka på hemmaplan? Jo, ni gissade rätt. Kåken som farfar kallade för Stockholms finaste ska återigen genomgå fasadrenovering. Jag ska få sköta den och på något sätt ro familjens heder inom fasadrenovering i Stockholm i hamn. Det är inte illa, eller hur? Min dotter är 2 år gammal och jag hoppas att hon kommer att vara intresserad av att följa i våra fotspår.

Alla som har varit verksamma inom en och samma bransch under lång tid har förstås mycket att berätta. Jag minns att min mamma alltid berättade historier från hennes arbetsamma år inom vården. Pappa hade arbetat på bruket sedan han gick ur skolan, precis som alla andra män i vår lilla stad. Det fanns många berättelser från linan som han envisades med att dra för mig och mina syskon. Nåväl, nu är det jag själv som har blivit gammal i gemet inom min bransch. Jag arbetar med fönsterbyte i Stockholm och det har jag gjort i snart två decennier. Plågar jag mina barn med historier på samma sätt som mina föräldrar envisades med att berätta om sina jobb? Som svar kan jag väl säga såhär: Det finns ingenting som mina barn inte vet om att jobba med fönsterbyten i Stockholm. Varenda teknik, varenda knasig kollega, varenda sadistisk chef. Allting har jag låtit dem veta. Är det för att jag vill att de också ska jobba med fönsterbyten i Stockholm? Inte nödvändigtvis. Jag har nog bara en väldigt extrovert gen som gått i arv från mina kära föräldrar. Mina barn kan gott räkna med att få den också, vänta bara! Nu sitter ni såklart som på nålar, kära läsare. ”Men vilka är de bästa historierna från att ha arbetat med fönsterbyte i Stockholm i 20 år”, undrar ni spänt. Jag kan inte klandra er för er nyfikenhet, och jag ska dra en historia som ligger mig varmt om hjärtat. Det var när jag hade varit verksam inom fönsterbyte i Stockholm i ungefär 2 år som jag och min kollega gav oss ut på ett uppdrag. ”Villa, äldre par, utkanten av stan, inte renoverat fönstren på många år (om ens någonsin)” löd de uppgifter vi fick. Vi gav oss ut för att göra ett första besök inför fönsterbytet i Stockholm. Så gjorde vi alltid. Väl på plats vid huset möttes vi av mannen som välkomnade oss redan vid uppfarten till huset. ”Fönsterbyte Stockholm ja? Välkomna välkomna!” sa mannen som säkert var 85 år. Han ville omedelbart börja prata om projektet redan när vi klev ur bilen. ”Jo grabbar. Ni förstår att vi vill ju byta till aluminiumfönster på kåken. Det börjar läcka värme så mycket med det här gamla trähuset så jag och min fru har bestämt oss för att…” ”Neej!”, hördes någon ropa uppifrån huset.  Vi stod tysta i ett par sekunder innan mannen fortsatte: ”Jo som sagt, aluminium…” ”Neej, träfönster! Vi ska ha träfönster!” ropade rösten igen. Plötsligt kom hans fru ut på verandan uppe vid huset, långsamt gåendes med rullator. Hennes ansiktsuttryck vittnade om att de hade haft diskussionen om aluminium respektive trä förut. Detta fönsterbyte i Stockholm skulle inte ske utan en fight, tänkte hon. Diskussionerna fortsatte så länge vi var där, och det var svårt att få en syl i vädret bland de två gnabbande åldringarna. Fönsterbytet på deras lilla hus i Stockholm gick bra, och beslutet landade på träfönster vilket jag och min kollega tyckte var ett