Det rådde inga som helst tvivel om att Erhart hade varit vilse. Ej heller rådde några tvivel om att han inte längre var det. Han hade hittat tillbaka till stigen som ledde till vägen som ledde bortom bergen. Den hade han fortsatt på. Fortsatt och fortsatt. Ja, och sedan hade han gått lite längre. Upp och ner, till höger och till vänster. Tillslut hade han kommit fram till en glipa varöver det hängde en skylt som vittnade om vart han kommit. ”Om du går längre träder du in i oupptäckt territorium”. Han tyckte att det var något besynnerligt skrivet. Hur kunde personen som skrev skylten veta att området bortom den var oupptäckt? Erhart var helt enkelt tvungen att ta reda på vad som fanns bortom glipan i berget. Efter att ha vandrat i sisådär 45 minuter till kom han fram till en skylt till. På skylten stod ett ord: Passersystem. Han tittade på bokstäverna och blev något förundrad. Nog för att han stött på passersystem förut men informationen om dem brukade inte stå på en träplanka. Det var något som inte stod rätt till här. Just vad detta något var skulle han bli varse längre fram. Men nu ska vi inte förhasta oss. Erhart tittade på skylten som vittnade om passersystemet. Det är där vi är nu. Han skruvade lite på sig, såg sig om till höger och till vänster, framåt och bakåt. Sedan tog han ett kliv. Det var det som fick honom att förstå att detta passersystem var mer än bara skylten. En röst från bakom stenarna till höger om honom uppenbarade sig. ”Men hallå! Passersystem! Ska jag behöva bokstavera det åt dig eller? Har du ingen respekt eller?” Om Erhart var konfunderad över skylten om passersystemet så var det inget mot känslan han nu hade. Var kom rösten ifrån? Vad var det här för ställe egentligen? Han kunde inte framkalla mer än ett ynka ord som svar på röstens frågor. Tyvärr var det inte ens ett svar: ”Solsting” Rösten svarade: ”Ja, det kan du ge dig fan på att du har fått. Du har kommit fram till ett passersystem. Då gör du som passersystemet säger till dig. Begriper du det?”. Rösten hade hetsat upp sig. Det var en märkbart stressad figur som ägde den, men Erhart kunde fortsatt inte se något. Han rörde sig vidare ett steg till för att se vad som hände. Jag berättar vidare nästa vecka.

Jag väljer att återkomma till detta ämne igen. Inte för att det nödvändigtvis är något som är särskilt upplyftande att skriva om. Snarare för att jag mår bättre av att lätta mitt hjärta och då får ni lov att vara min publik, min mottagare. Det kommer återigen handla om mitt och mina syskons omhändertagande av vår pappas dödsbo i Falköping. Något som till en början gick väldigt smidigt men som utvecklats till en riktig smörja. Låt mig först beskriva grundproblemet. Ingen av oss bor i Falköping och har därför särskilt nära att ta hand om hans dödsbo. Ett ännu större problem är det faktum att vi alla bor ganska långt ifrån. Jag bor själv i Umeå, och jag bor närmast. Smaka på den. Konflikten kring pappas dödsbo i Falköping grundas mycket i en känsla av att resten inte bryr sig. Så var det egentligen innan pappa försvann också. En anklagande ton ständigt, att man inte hjälpte till, att man inte brydde sig, att man inte gjorde något. Så även nu med dödsbot i Falköping alltså. Det är inte en sådan relation man vill ha till sina syskon, inte alls. Nu är det i alla fall som det är och dödsbot i Falköping måste tas om hand. Det finns inga alternativ. Jag tycker i alla fall att det är allas vårt ansvar att göra något. Det har jag också fått igenom att jag tycker och alla verkar respektera det någorlunda mycket. Jag säger någorlunda för något mer passande ord finns inte i sammanhanget. Reaktionen gällande min inställning till dödsbot i Falköping var den vuxna motsvarigheten till en axelryckning. Vi sa i alla fall att vi skulle mötas vid pappas dödsbo i Falköping. Detta alldeles oavsett var i världen man bodde. Inga undanflykter. Här var det egentligen första gången vi alla var överens till 100%. Alla ville vara delaktiga i omhändertagandet av dödsbot i Falköping. ”Det är vår förbannade plikt” som mitt yngsta syskon sa och chockade alla. Första steget i arbetet med pappas dödsbo i Falköping har nu gåtts igenom. Jag kommer inte hinna gå in närmare på vad det innebär idag men lovar att återkomma om ni vill höra mer. Hej då!

Låt oss hoppa rakt in i handlingen igen. Var någonstans var vi förra veckan? Jag hade berättat om mina och barnens tradition att berätta sagor på olika teman varje kväll. Improviserade sagor dessutom, sådant jag kommer på i stunden allteftersom jag berättar. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi började med det här. Jag antar att jag när en dröm om att det skulle göra barnen mer kreativa och kreativitet är ju bra – eller hur?  Ja, där var vi då alltså. Jag satte mig på sängkanten till äldsta barnets säng där båda hade krupit ner. Jag tog ett djupt andetag och sa sedan meningen: ”Kvällens tema kommer att vara… bagagerumsmatta!”. De andades in lika djupt och den yngre av dem brast ut i ett ”Jaa!”. Jag skulle tro att detta inte hade så mycket med bagagerumsmatta som tema att göra. Snarare var det min exalterade röst som fick henne att bli glad. Det var svårare att lura den äldre. Han tittade på mig skeptiskt och jag blev nervös. Skulle bagagerumsmatta bli nedröstat? Det hade nämligen inte hänt en enda gång på de 1,5 åren vi gjort detta. Jag frågade vad han tänkte på, han tittade ner och skakade sedan på huvudet och svarade ”inget”. Det var oerhört tydligt att bagagerumsmatta inte riktigt kvalificerade in på teman som tillhörde hans favoriter. Jag menar: Kan man egentligen klandra honom? Förra temat, kvällen innan, var trots allt drakar med tre huvuden. Snacka om att sagan påverkas av vad jag tänker på i stunden. Kanske borde jag inte välja det tema som jag först tänker på, såsom bagagerumsmatta? Det är trots allt en stund för barnen. Att jag insåg att jag skulle behöva byta ut vår bagagerumsmatta ska väl inte behöva påverka vilken saga de ska höra, eller? Det är ju löjligt. Det var däremot något intressant som hände efter att jag annonserat bagagerumsmatta som kvällens tema. En känsla av hämndlystenhet, eller kanske självförverkligande, infann sig i mig. Jag skulle minsann klara det här. Jag skulle berätta en saga om en bagagerumsmatta och den skulle bli helt jävla fenomenal. Jag kände lite som när jag skulle hoppa höjdhopp i 7:an. Jag skulle bara över den där stången, eller ribban eller vad man säger. Jag tog ytterligare ett djupt andetag, visade med handen att de kunde lägga sig ner. Jag dimmade ner ljuset och sa de bevingade orden: ”Så, ni tror kanske inte att en bagagerumsmatta kan tänka, precis som ni kan? Tänk igen!” Redan där hade jag fångat deras uppmärksamhet.

Jag dansade två somrar. Ja, alltså jag har dansat under många somrar av mitt liv och håller fortfarande på. Jag talar, som ni kan förstå av titeln, om när jag dansade som fönsterputsare. Det är faktiskt inte så många som vet att jag har arbetat med det. För all del, jag har väl inte pratat om det så himla många gånger. Varför skulle jag? Det är väl 15-20 år sedan det hände, tänker jag. Hur som helst. Som ni alla vet så har jag kört ett litet återblicksmedley under senaste tiden. Det har känts kul och nu har jag alltså landat i perioden när jag var ca 25. Det var nämligen då som jag arbetade som fönsterputsare under somrarna. Annars var det tiden jag pluggade så det var en bra paus och en god källa till lite pengar. Så vad kan man då säga om att arbeta som fönsterputsare? Det var roligt! Det är det korta svaret. Jag uppskattade starkt att vara verksam inom den här branschen. Det var en fin period som genererade många fina minnen. Innan jag började som fönsterputsare hade jag verkligen ingen aning om vad det innebar. Det var en ren slump att jag tog jobbet. Det var nämligen en kompis till mig, från plugget, som hade fått jobb som fönsterputsare. Arbetsplatsen där han skulle börja hade glömt att anställa ytterligare en personal, vilket de initialt avsåg att göra. Det blev stress och jag fick frågan samma dag som han började som fönsterputsare. Min plan var att ha en lugn sommar. Ni vet, en sådan där man inte riktigt gör någonting. Man tar det lugnt, äter lite äpplen, dricker någon öl, solar. Ja, så blev det ju alltså inte. Det var pang på med arbetsstället och börja som fönsterputsare. Det gick väldigt bra och faktum var att jag hade en riktig fallenhet för jobbet. När anställningen som fönsterputsare gick ut i augusti tackade min vän för sig. Jag däremot, jag fortsatte in på hösten. Jag gick och jobbade mellan föreläsningar och efter skolan. Ibland också före beroende på hur efterfrågan såg ut. Fortfarande kan jag undra vad det egentligen var som jag uppskattade så mycket med att vara fönsterputsare. Var det arbetsuppgifterna? Missförstå mig inte: Jag kunde tycka att det var meditativt och skönt men det var inte utvecklande direkt. Jag tror snarare att det handlade om hela arbetssituationen kring mitt företag, där jag råkade arbeta som fönsterputsare. De tog hand om sin personal. Det var en fin miljö där alla trivdes med varandra. Fönsterputsare emellan, helt enkelt. Vad har ni för jobbminnen? Finns det fler fönsterputsare där ute, månne?

Vi återgår till ämnet jag introducerade förra veckan. Ämnet är, i breda ordalag: middagar med svärföräldrar. Närmare bestämt den första middagen någonsin med svärföräldrar. Det mer specifika ämnet är trädgårdsskötsel i Stockholm och jag ska beskriva kopplingen mellan de båda snart. Så, jag hade alltså träffat mina svärföräldrar tillslut. Eftersom de bor i Haparanda och vi i huvudstaden så är det inte så naturligt att ses särskilt ofta. Jag och min sambo hade setts i 1,5 år nu – och nu var det tillslut dags. Det kändes nervöst men mestadels roligt, faktiskt. Vi hade hälsat, kallpratat, skålat och satt oss till bords. Jag hamnade bredvid svärmor medan svärfar gick omkring och tittade på mina gitarrer. Hon lutade sig framåt och ställde en fråga som det såg ut som att hon funderat på länge: ”Så, hur är det med trädgårdsskötseln här i Stockholm?” Det tog några sekunder för mig att ens greppa vilken typ av fråga det där var. Vadå hur det är med trädgårdsskötsel i Stockholm? Hur fan skulle jag kunna veta det? Vad har jag, eller för all del Stockholm, med trädgårdsskötsel att göra? Inget av detta sade jag förstås. Istället satt jag tyst i vad som kan ha varit 2,5 sekunder. Sedan svarade jag artigare än någonsin ”Hur det är med trädgårdsskötseln i Stockholm, frågar du? Ja du. Nu ska vi se här, ska vi göra. Jo, men det är väl ganska bra, tänker jag? Stockholm har många fina trädgårdar så jag tänker att trädgårdsskötseln borde vara bra, eller?” Har ni någonsin hört ett så osäkert svar i hela era liv? Det ska sägas att jag också kliade mig i huvudet febrilt under hela sägningen. Varför blev jag så nervös för det? Varför bar jag trädgårdsskötseln i Stockholms ok på mina axlar? Det var ju helt orimligt. Jag hoppades att mitt alldeles otroligt osammanhängande svar skulle räcka för svärmor. Så blev det inte. Hon lutade sig tillbaka och tittade på mig som om jag var helt inkompetent. ”Jaha” sa hon bara och vände blicken framåt. Jag blev då räddad av den mest otippade hjälten i rummet. Pappan, som vanligtvis inte sade något, enligt min sambo, talade nu fortsatt vänd mot gitarrerna på väggen: ”Rosmarie. Hur ska hon kunna veta något om trädgårdsskötsel i Stockholm? Det är inte alla som är lika besatta som du av det” Tack gode Gud för Tryggve – En riktig hjälte.

Vi kämpade precis som de allra flesta mindre företag gör. Vårt bolag hade på ganska kort tid gått från 20 anställda till 55. Det var en stor förändring som man absolut skulle kunna argumentera för gick för fort för vårt eget bästa. Ja, jag är beredd att säga att det var just det som hände. Vi uppdaterade våra lokaler. Signade för större sådana i samma kvarter. Problemet var bara att de nya lokalerna var för små redan när vi flyttade in. Kort och gott: Det fanns många pusselbitar som inte riktigt föll på plats. Ett viktigt steg i rätt riktning var när vi tecknade för facility management. Det var min kollega Janet som gjorde detta. Vi andra hade redan så mycket för oss att vi inte ens noterade att det skedde. Vad var ens facility management? Det var flera av oss som rattade företaget som inte hade en aning. Det visade sig i alla fall att facility management var någonting som var bra för oss. Jag ska idag berätta om varför. En sak som behövde ske på vårt bolag var en förhöjning av viljan att vara på kontoret. Detta bidrog facility management med. Det var liksom som en mer heltäckande version av städtjänster. Det senare hade vi förstås haft länge. Facility management var dock något annat. De var som en integrerad del av företaget. I alla fall enligt det arrangemang som vi hade. De städade absolut, och de gjorde det väldigt bra och noggrant. Men de gjorde så mycket mer för oss genom sin facility management. De gjorde precis vad namnet skvallrar om: De tog hand om våra lokaler fullständigt. De kom med fruktskålar och de tvättade våra kläder och lakan. De ansvarade för påfyllning av kaffe och av andra varor som vi alltid ser till att ha på kontoret. Facility management var ett bra beslut för oss och jag är väldigt glad att Janet tog tag i det. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga om saken. Det känns som att de flesta företag redan kände till de positiva resultaten att vänta sig av facility management. Förmodligen var vi bara sena på bollen. Det är knappast första gången. Som tur är så kan vi i alla fall stoltsera med att vi levererar tjänster i absoluta världsklass. Det är värt oerhört mycket för oss och för vår omvärld.  Mer om detta nästa vecka, kära vänner.

Jag tycker att det är väldigt intressant att då och då läsa en marknadsundersökning. Detta bör förstås inte komma som någon överraskning för er läsare alls. Det är, trots allt, något jag talar om ganska ofta. Marknadsundersökningar är intressanta. De säger något om samtiden. Eller snarare: De säger väldigt mycket om framtiden. Hur samtidsmänniskan tänker, vad som är inne och vad som är ute, och vad som finns att vänta i framtiden. Ja, för att bara nämna några fördelar med en marknadsundersökning alltså. Den senaste marknadsundersökningen som jag tog del av var väldigt spännande. Idag ska jag dela med mig om de mest intressanta insikterna jag fick av den. Såhär såg det ut: Till att börja med så berättade nämnda marknadsundersökning att det börjar bli mer och mer trendigt med vitt vin. Rödvinet har dominerat i många år men ju längre tiden gått, desto tydligare har skiftet blivit. Detta var väldigt intressant av flera anledningar. På ett samhälleligt plan är det förstås kul att se att sådana skiftningar sker. Man kan tänka sig att resultatet från marknadsundersökningen delvis beror på inflytandet från idoler och influencers. Vad dricker de personer som jag ser upp till? Då vill jag göra precis som dem. Marknadsundersökningen hade här undersökt åsikterna hos personer mellan 20 och 27 år. En bra grupp för att påverkas om detta, tror jag. En annan anledning till att just vin-resultatet från marknadsundersökningen var intressant var egna erfarenheter. Jag tycker mig ha sett ett ändrat beteende hos mina vänner under senare år. Det som tidigare var en självklarhet, att dricka rödvin under matlagningskvällar, är nu inte alls lika självklart längre. Faktum är att jag skulle säga att vinet är vitt oftare än rött, dessa dagar. Således är vi eventuellt en bekräftelse på detta skifte som belystes i denna marknadsundersökning. Jag frågade faktiskt mina vänner om de visste varför vi gjort såhär. Det blev en intressant reaktion, för ingen kunde riktigt ge något besked. Det hade ”bara blivit så” var den enda förklaringen jag fick, och jag köper den. En annan insikt jag fått av marknadsundersökningen jag läste var att intresset för idrott börjat öka. Detta var en generell ökning och gällde inte någon specifik sport. Man kan förstås tänka sig att vissa går upp och andra ner – men på ett övergripande plan hade intresset för idrott stigit. Kan det ha att göra med Sveriges guld i handbolls-EM? Kanske? Kanske något annat spelar in också, OS till exempel? Tankar och funderingar mottages gärna i kommentarsfältet. Om nämnda marknadsundersökning eller om vad som helst. På återhörande.

Jag är född i Sveriges huvudstad. Jag har bott här hela livet. Ja, hela livet med undantag för 2 års studier utomlands då. Staden har i alla fall alltid betraktats som ”hemma”. Nu ska det bli ändring på det. Jag ska, tillsammans med min familj, flytta norrut. Utanför Sundsvall ligger vårt nya hus och vårt nya liv och väntar på oss. En vecka kvar nu. Med så kort tid kvar i min älskade hemstad tänkte jag ägna kommande inlägg åt hyllningar. Inte hyllningar av staden som sådan. Snarare hyllningar till epoker i mitt liv. Tidsperioder då jag varit lycklig och mått bra. Min första hyllning gäller arbetet jag fick efter gymnasiet. Jag arbetade då på ett av de mest framträdande företagen inom skylttillverkning i Stockholm. Det var ganska slumpartat hur jag överhuvudtaget fick jobbet, om jag ska vara ärlig. Jag bodde hemma, sommarjobbade lite på en butik i närheten av barndomshemmet. Därefter följde en höst av tristess och jag har nog aldrig varit närmare att bli deprimerad. Sedan dök chansen upp, i februari nästkommande år. En kompis pappa drev firma inom skylt och tryck  i Stockholm. Den låg ganska nära där jag bodde, så det var perfekt. Kompisen jag hade jobbade med skyltar i Stockholms alla hörn sedan några månader tillbaka. I takt med att efterfrågan på företagets tjänster ökade steg behovet av arbetskraft. Jag var billig och hade lätt och lära mig. De anställde mig trots att jag aldrig ens reflekterat över att arbeta med skyltar och tryck i Stockholm. Bara ett par månader in i jobbet kände jag att jag verkligen hade fått grepp om det. Inte bara själva skylttillverkningen utan också blivit en del av teamet i Stockholm. Jag var en av dem och de var intresserade av att lära känna mig närmare. Det kändes väldigt bra och det var en fin period i livet. Min kompis slutade efter att vi arbetat ihop ungefär 7 månader. Jag tror inte att han trivdes alls lika bra som jag. Kanske för att hans egen pappa var chef och för att hans bror var projektledare. Hur som helst så gav det mer jobb och större ansvar åt mig. Jag blev en jävel på att tillverka mässingskyltar, fasadskyltar, husnummer, kanske Stockholms bästa. Det passade mig faktiskt så bra att jag blev kvar på företaget i närmare 5 år. Att jobba med skyltar och tryck var bland det mest trivsamma jag gjorde under mina år i Stockholm. Jag vet inte vad jag, idag som 47-åring, hade tyckt om jobbet, men jag älskade det då. Bra arbetstider, härligt team och en allmänt härlig period. Nästa vecka ska jag gå vidare från skylttillverkning i Stockholm och skriva om nästa epok. Vi hörs då!

Ingen minns en fegis. För 18 år sedan tog jag ett stort kliv. Inte bara karriärmässigt utan i livet överlag. Det var ett beslut som förändrade min familjs och min framtid för all framtid. Det var nämligen så att jag valde att flytta. Alla i min släkt, syskon, föräldrar, kusiner – ja, alla – hade alltid bott i Nyköping. Jag var dock färdig. Jag gjorde vad som helst för att komma därifrån. Vad som helst kunde verkligen bli det som hamnade framför nästan på mig just den dagen. Den dagen då jag kände att jag var redo. Det som hamnade framför näsan var ett arbete inom fasadrenovering i Stockholm. Det var absolut skrämmande. På den tiden, även om det inte var så längesen, var det ovanligare att flytta än det är idag. Detta säger jag till syskonbarnen när de fnyser åt min historia om Stockholm och fasadrenovering. Må hända ligger hemstaden nära Stockholm men det jag gjorde innan låg väldigt långt ifrån just fasadrenovering och det – vill jag bestämt hävda – gjorde mig modig. Detta får ni gärna protestera mot om ni vill men jag kommer sannolikt inte att ändra åsikt. Med detta sagt. Jag flyttade alltså upp till Stockholm för att börja med fasadrenovering. Ganska precis 5 dagar efter att jag tog beslutet anlände jag på centralstationen. Jag kände ingen. När jag säger att jag inte kände någon när jag flyttade till Stockholm för fasadrenovering tänker ni kanske: ”Men du måste ju ha känt någon? De du skulle jobba med fasadrenovering med, de måste du väl ha känt i Stockholm?”. Svaret är fortsatt nej. Anledningen till att jag sökte till företaget som arbetade med fasadrenovering i Stockholm var för att de behövde folk illa kvickt. Jag tog chansen och det gjorde även de som skulle komma att bli mina arbetskamrater. Vi började jobba med fasadrenovering i Stockholm vid samma tidpunkt. Det var därför på det viset att vi alla var främlingar till varandra. Jag tänkte då att det kändes lite som för de som träder in i Big Brother-huset. Vi visste att vi alla skulle bo i Stockholm och jobba med fasadrenovering, men vi visste inte vilka de andra var. Som tur var så var det många som var färskingar i huvudstaden. Det var inte bara jag som flyttat in till Stockholm från en mindre stad, och tack och lov var jag inte heller ensam om att vara fasadrenovering-rookie. Mer om detta nästa vecka. Skriv gärna en kommentar så länge!

Det börjar snackas i familjen. Det tisslas och tasslas, så att säga. Jag har en dålig känsla i kroppen av att det bästa med julen kommer att glida vår familj ur händerna. ”Är det själva julkänslan du menar?” tänker vissa av er. Själva essensen, att vara tillsammans och bara tycka om varandra? Nej, det är inte det jag menar. Även om jag förstås uppskattar den delen av julen också. Det är inte heller Kalle Anka, Janssons frestelse eller julgranen jag tänker på. Det jag är orolig för är att vi ska ansluta till de familjer som slutat med julklappar. Jag tycker att jag hör det överallt. ”Varför ska vi egentligen dela ut julklappar? Barnen är ju stora nu och de flesta kan köpa vad de vill ändå”. De har inte förstått att det ju inte är det som är poängen. Det är ju roligt med julklappar, punkt slut. Att få titta på julklapparna som ligger under granen under flera veckor. Att undra, titta och spekulera över vad det kan vara. Ja, jag vet att det kanske är en udda inställning att ha för en 25-åring som jag. Ränderna går helt enkelt inte ur. I alla fall inte när det gäller julklappar. Det vore helt enkelt för sorgligt om vi också skulle ge upp julklappar. Jag tycker att det verkar så dystert när jag hör vänner vars familjer gör på det viset. Vars julaftnar mest går ut på att sitta och dricka glögg och kallprata med varandra. Var är glädjen i det? Eller ja, var är glädjen om man inte, efter litervis med glögg, får öppna julklappar? Kan någon berätta det för mig, snälla. Jag uttrycker nu, som sagt, min oro eftersom jag tycker att det talas om detta i även vår familj. Barnen som blivit så stora. Vuxna som inte bryr sig om julklappar och så vidare. Jag tycker att det är synd. Det känns som att alla vuxna, utom jag själv, vill se julen dra förbi snabbare än den kom. Har de ingen skam i kroppen? Vill de inte på något sätt hedra barnet som fortfarande lever inuti dem? Jag vill i alla fall göra det. Jag kommer att göra lite annorlunda med julklapparna i år. För första gången ska jag verkligen tänka igenom varenda klapp. Jag ska charma skiten ur varenda familjemedlem, helt enkelt. Detta ska göras för att jag ska kunna se till att traditionen kring julklapparna överlever i alla fall en jul till. Står jag inför ett s.k. Mission Impossible?