Om en annorlunda bagagerumsmatta

Låt oss hoppa rakt in i handlingen igen. Var någonstans var vi förra veckan? Jag hade berättat om mina och barnens tradition att berätta sagor på olika teman varje kväll. Improviserade sagor dessutom, sådant jag kommer på i stunden allteftersom jag berättar. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi började med det här. Jag antar att jag när en dröm om att det skulle göra barnen mer kreativa och kreativitet är ju bra – eller hur? 

Ja, där var vi då alltså. Jag satte mig på sängkanten till äldsta barnets säng där båda hade krupit ner. Jag tog ett djupt andetag och sa sedan meningen: ”Kvällens tema kommer att vara… bagagerumsmatta!”. De andades in lika djupt och den yngre av dem brast ut i ett ”Jaa!”. Jag skulle tro att detta inte hade så mycket med bagagerumsmatta som tema att göra. Snarare var det min exalterade röst som fick henne att bli glad.

Det var svårare att lura den äldre. Han tittade på mig skeptiskt och jag blev nervös. Skulle bagagerumsmatta bli nedröstat? Det hade nämligen inte hänt en enda gång på de 1,5 åren vi gjort detta. Jag frågade vad han tänkte på, han tittade ner och skakade sedan på huvudet och svarade ”inget”. Det var oerhört tydligt att bagagerumsmatta inte riktigt kvalificerade in på teman som tillhörde hans favoriter. Jag menar: Kan man egentligen klandra honom? Förra temat, kvällen innan, var trots allt drakar med tre huvuden. Snacka om att sagan påverkas av vad jag tänker på i stunden.

Kanske borde jag inte välja det tema som jag först tänker på, såsom bagagerumsmatta? Det är trots allt en stund för barnen. Att jag insåg att jag skulle behöva byta ut vår bagagerumsmatta ska väl inte behöva påverka vilken saga de ska höra, eller? Det är ju löjligt. Det var däremot något intressant som hände efter att jag annonserat bagagerumsmatta som kvällens tema. En känsla av hämndlystenhet, eller kanske självförverkligande, infann sig i mig. Jag skulle minsann klara det här. Jag skulle berätta en saga om en bagagerumsmatta och den skulle bli helt jävla fenomenal. Jag kände lite som när jag skulle hoppa höjdhopp i 7:an. Jag skulle bara över den där stången, eller ribban eller vad man säger.

Jag tog ytterligare ett djupt andetag, visade med handen att de kunde lägga sig ner. Jag dimmade ner ljuset och sa de bevingade orden: ”Så, ni tror kanske inte att en bagagerumsmatta kan tänka, precis som ni kan? Tänk igen!”

Redan där hade jag fångat deras uppmärksamhet.

Jonas rörinspektion

Det ringde på dörren. Jonas var ensam hemma och av någon anledning gjorde det alltid honom mer nervös än det borde. Han var visserligen en

Läs mer »