Uncategorized

Jag var precis med om min fjärde företagsflytt i Stockholm. Det intressanta med den här flytten är alltså att jag, och mitt bolag, upptäcker ytterligare en stadsdel. Vi har alltså på fyra år genomfört fyra företagsflyttar i Stockholm. Samtliga gånger har vi testat olika stadsdelar. Är det en slump? Nej, det är det faktiskt inte. Vi visste att vi skulle växa så att det knakade under några år såhär i början. Vi visste bara inte att det skulle gå såhär fort. För att hitta oss själva, vår själ, valde vi att testa företagsflytt till olika delar av Stockholm. Ett beslut vi tog för snart fem år sedan och sedan dess hållit oss till. Jag tänker att jag idag ska berätta om varje företagsflytt vi gjort i Stockholm. Den första ägde rum för fyra år sedan och den gick från Solna till Vasastan. Inte superlångt geografiskt men en sjuhelvetes skillnad i utbud. När vi företagsflyttade till denna del av Stockholm insåg vi vad livet kunde erbjuda. Då talar jag alltså om i form av lokaler och i utbud av exempelvis luncher osv. Det var verkligen toppen. När denna, vår första företagsflytt i Stockholm, skedde så satt vi vid St. Eriksplan. Ett område jag älskar kanske mest av allt i hela stan. Efter ett år var det dags för nästa företagsflytt i Stockholm. Den här gången skulle det bli dags att ta ett steg söderut och Kungsholmen blev vår nästa destination. Här hittade vi lokaler som var ungefär tre gånger så stora men för bara dubbel kostnad mot vad vi hade tidigare. Vi anlitade samma firma inom företagsflytt i Stockholm. Vi hade varit så nöjda förra gången och var det även nu. Det kändes väldigt, väldigt bra. Jag trivdes som fisken i vattnet på Kungsholmen och det kändes det som att företaget gjorde också. Det trivdes till och med så bra att det blev dags för nästa företagsflytt i Stockholm innan vi ens hunnit landa. 7 månader efter flytten till Kungsholmen rörde vi oss vidare. Denna gång mot Södermalm. Har vi inte alla någonstans drömt om att arbeta på Söder? När vi skulle ta beslut om företagsflytt i Stockholm igen låg min röst där. Som tur är väger den tungt och jag var väldigt glad när förslaget klubbades igenom. Jag tror att det är precis där som vi ska vara. Det är där vi hör hemma och när nu nästa företagsflytt står för dörren vill jag bara en sak: Bli kvar!

Jag lämnade er i någon slags upplösning förra veckan. Tror jag i alla fall. Jag har lite svårt att minnas vad jag skrivit om från och med att jag skickat in och postat inlägget. Det handlade i alla fall om en händelse förra veckan. Jag såg då en person springa in och gömma sig i en byggnadsställning i fastigheten intill min. Därefter såg jag ett gäng poliser komma till platsen, till synes för att söka efter den unge mannen – vilket jag är tämligen säker på att vi har att göra med. Jag tycker att vi hoppar rakt in i ”historien” igen. Så, personen hade synts till av mig ca 10 minuter innan att polisen ryckte ut. På de minuterna kan förstås mycket ha hänt. Kanske gav han sig aldrig upp i nämnda byggnadsställning. Kanske sprang han mestadels under den och kom ut på andra sidan? Eller kanske klättrade han bara upp i byggnadsställningen kort som en skenmanöver? Vad skulle jag egentligen tro om någonting? Vad jag än trodde så var det jag gjorde att sitta på min sängkant, i mörkret, och titta ut. Poliserna närmare sig byggnaden från olika håll. De lös med ficklampor upp och ner på byggnadsställningen. Det kändes som om de bidade sin tid. De hade minsann inte bråttom någonstans. Kanske tänkte de att de hade honom. Han var fast i byggnadsställningen och de skulle bli de som fick ner honom. Som såg till att han, killen i grannhusets byggnadsställning, ställdes till svars för det han gjort. Vad han nu hade gjort. Och vad fan kunde det vara? Han sprang faktiskt in under byggnadsställningen i en jävla fart. Jag var inte ett dugg förvånad över att han flydde från just polisen. Att se deras rödblå ljus komma längs gatan var det minst förvånade jag sett i hela mitt liv Tempot sjönk en aning. En polisman som stod precis nedanför mitt fönster hade jag god koll på under hela skedet. Han såg först beredd ut. Sedan, då det gått ungefär 25 minuter sedan de anlände till byggnadsställningen, såg han bara ut att vilja åka iväg igen. Det var väl för tråkigt att jaga den här typen av ”tjuvar”. Han tänkte säkert att det inte var det här som han tecknade upp sig för. Det hade nog jag tänkt. Dramatiken bjöd på en återkomst av rang när plötsligt byggnadsställningen, eller skyddet på den, fladdrade till. Det var tydligt att det var någon eller något som klättrade uppåt i husets byggnadsställning. Vad var det frågan om? Så tänkte sannolikt både jag, andra grannar som såg på och poliserna som skickats ut på uppdraget. Återkoppling följer. Så är det med den saken!

Låt mig besvara några frågor. Detta var nämligen något jag fick efterfrågat och som jag nu, tillslut, genomför. Jag är alltid sen på bollen. Detta vet ni, men nu kör vi: Hur länge har du jobbat med fasadrenovering i Stockholm? Nu har det gått och blivit 4 år med fasadrenovering i Stockholm. Det känns betydligt kortare. Faktum är att det känns som ganska nyss jag satt på mitt rum hos mamma och pappa i Örebro. Tiden går och man utvecklas. Innan jag flyttade till Stockholm och började med fasadrenovering hade jag knappt reflekterat över att bo här. Ja, och nu är det som sagt nästan ett halvt decennium. Varför började du jobba med fasadrenovering i Stockholm? Det finns ett ganska enkelt svar här. Min pappa var verksam inom fasadrenovering, visserligen inte i Stockholm. Han jobbade i Örebro och var en av stadens mest välrenommerade proffs. Det föll sig naturligt att jag började jobba med samma sak. Jag kände mig dock sugen på att röra mig vidare. Ni vet, lämna pick och pack och testa vingarna. Vingarna fick testas när en jobbmöjlighet dök upp inom fasadrenovering i Stockholm. En sådan tackar man inte nej till! Det var min vän Anders som flyttat upp ca ett år innan mig. Han sa att de sökte folk och han visste att jag kunde ”allt det där” som han sa. Sagt och gjort så bjöd han in mig till företaget. Jag fick arbete på företaget i Stockholm och började sedan praktisera fasadrenovering ca två månader senare. Så kan det gå. Hur länge tror du att du kommer jobba med fasadrenovering i Stockholm? Bra och svår fråga. Jag tror absolut att jag kommer bli kvar i stan ett tag. Jag trivs jättebra, och jag har min familj här. Däremot är jag inte säker på att jag kommer vilja jobba med fasadrenovering i just Stockholm föralltid. Det kan vara så att jag vill byta stad. Att jag vill se något nytt. Ni vet: Se till att ytterligare en stad får sin forna glans tillbaka. Ja, det är sådant som vi som arbetar med fasadrenovering i Stockholm betonar för oss själva att vi gör. Det är visserligen sant men aningen pretentiöst. Eller vad säger ni? Åsikter mottags gärna i kommentarsfältet! Vad är bäst med at jobba med fasadrenovering i Stockholm? Den här frågan är faktiskt väldigt svår att svara på. Hur långt är ett snöre? Jag trivs med det allra, allra mesta. Ställ era frågor så besvaras dem!

Katrin hade alltid haft ett stort öga för växter av olika slag. ”Gröna fingrar” brukade det förstås heta men det var ett uttryck hon aldrig riktigt uppskattat. Kanske är det på grund av att hon såg på Star Trek när hon var alldeles för ung. Traumatiska upplevelser är alltid.. traumatiska. Nåväl, nu hade hon i alla fall blivit vuxen, ca 35 år gammal, och det var nu hon skulle ta sitt nästa steg i livet. Ett steg som innebar att hon skulle starta blomsterbutik. En dröm Katrin haft under hela sitt liv. Ja, faktum är att hon inte kunde komma på något som hon mindes tidigare än det. Dessutom hade hennes mor alltid påpekat att hon minsann inte ville leka isprinsessa som alla andra 6-åriga flickor i början av 90-talet. Nej, hon ville ha blomsterbutik redan då. Om hon inte kommit över riktiga blommor från något rabatt vid förskolan så låtsades hon att hon sålde buketter till kamraterna. Om ingen annan var sugen på att leka blomsterbutik så låtsades hon även att hon hade kunder. Det var inte så viktigt. Blomsterbutiken fanns mest för Katrins skull, inte för att hennes klasskamrater skulle få blommor. Nu spolar vi fram tiden till dagens datum och det är alltså den dag då Katrin mottager nycklarna till sin blomsterbutik. Det kändes väldigt underligt. Det var förstås en bottenlös glädje. En känsla av att nå fram till något man strävat efter under väldigt lång tid. Blomsterbutiken är på ett sätt ett erkännande av den egna förmågan. På så vis var det glädje och eufori rakt igenom. Men problemet är ju att människor – ja, i alla fall Katrin – är betydligt mer komplexa än sådär. Hon kände nämligen också en stark känsla av oro. Hur skulle det här egentligen gå? Vad hände om ingen kom till hennes blomsterbutik? Går folk till blomsterbutik längre eller hade hon bara inbillat sig det? Bara för att hon har ett stort och brinnande intresse för växter behöver ju inte alla ha det. Vad hade hon gjort? Hade hon startat en blomsterbutik, av alla saker man kan starta? Insikten slog henne och hon var tvungen att ta ett par minuter och andas ute på parkeringen innan hon kunde placera nyckeln i låset.

Känslor jag hade när jag jobbade på budfirma i Kista. Det är vad dagens inlägg kommer att handla om. Det var inte direkt något jag tänkte att jag skulle skriva om när jag vaknade men så blev det. Anledningen till att det blev så, om ni är nyfikna, är att jag fick en tio års vänskaps-notis på Facebook. Det var en person som jag minns att jag blev fb-vän med första dagen vi jobbade ihop. Nämligen min första dag på budfirman i Kista. Jag fick en nostalgikick och nu är vi alltså här. Den första känslan som jag förknippar med budfirman i Kista är gemenskap. En någorlunda pretentiöst uttryck möjligen men det sammanfattar ändå känslan väldigt bra. På budfirman i Kista arbetade det bästa gäng jag någonsin varit en del av. När jag började, då jag precis fyllt 20 år, blev jag direkt välkomnad i gemenskapen. Där fanns människor i alla åldrar, olika bakgrund, olika kön och massor med olika karaktärer. Det var en fin tid på budfirman i Kista och en stor anledning till detta var mitt team. Gemenskapen var genomgående. Erfarenhet är det andra order jag tänker på när jag funderar över budfirman i Kista. Det var nämligen mitt allra första jobb. Det jobb som skulle komma att forma vad jag visste om arbetslivet senare. Jag var på budfirman i Kista i lite drygt 3 år men jag brukar tänka att erfarenheten jag bar med mig var så stor som från ett jobb på minst fyra gånger så lång tid. Det gav mig viktig vägledning. Inte för att jag på något sätt valde att vara kvar i samma bransch. När jag lämnade Kista var det över inom budfirmor för mig. Men jag bar ändå med mig den där förberedelsen för nästa steg, och nästa igen. Jag tror att vi alla har mer nytta av våra första jobb än vi kanske vill erkänna. När jag nu arbetar med pretentiösa uttryck om arbetet på budfirman i Kista kan jag likagärna slänga ur mig ett till: Tillit. I en uppväxt där detta var en bristvara var det fint att hamna hos en arbetsgivare som verkligen tog hand om en. Jag var behövd och det fick jag också höra. Villkoren var schyssta och jag var nöjd med allt som hade med arbetsplatsen att göra. Tilliten är också något jag tar med mig från det här och vidare ut i arbetslivet. Ovärderligt. Jag ber att få återkomma om detta snart igen. Om det är ett ämne som intresserar er, vill säga!

Linus och Karin hade inte träffats särskilt länge. Eller, de hade i alla fall inte träffats särskilt intensivt. Nu hade deras möten dock börjat inträffa med tätare frekvens och då skulle agnar skiljas från vetet. Det skulle snart inte råda några tvivel om vem den andre var. Det skulle vara glasklart. Karin borrade ner ansiktet i händerna och gav ifrån sig en lång suck. Det var lite oklart vad det skulle betyda och med kniven på strupen skulle Linus nog säga att det gjorde honom nervös. Hade det med honom att göra? Svaret var nej. ”Den där jävla hälsokontrollen” sa hon ner i händerna ”Den där..?” ”Hälsokontroll. Jag ska på en sådan nu i eftermiddag och jag får panik. Håll med om att det är få ord som klingar så dåligt som hälsokontroll? Jag blir galen. Linus höll inte med men han kände sig tvungen att inte starta en diskussion i det skede hon verkade befinna sig nu. Han försökte smyga ur henne en förklaring. Vad var det egentligen som hon tyckte var så hemskt med en hälsokontroll? Tvärtom tyckte han nog, om han skulle vara helt ärlig, att det kändes som ett positivt laddat ord. Det var ju en kontroll av hälsan, en hälsokontroll, och det måste väl ändå vara bra. Han fick sedan förklaringen. Det handlade om vad som kunde komma ur en sådan kontroll. En hälsokontroll kunde berätta för en människa mitt i livet, med glädje i hjärtat, att den nu skulle vara tvungen att oroa sig. Ett hemskt besked om någonting bottenlöst mörkt kunde fås, och det vill man inte ha, menade Karin. Linus resonemang var att man väl egentligen vill ha ett sådant besked. Han tänkte att beskedet ju inte förändrar verkligheten. Om man nu är sjuk så är det bättre att man får reda på det förr än senare. Eller hur? För första gången på en bra stund tittade Karin upp från sin tillflyktsort i händerna. Märken syntes i hennes ansikte efter fingrarna och hon såg inte glad ut. Däremot sa hon ingenting utan bröt ögonkontakten efter några sekunder, stirrade i horisonten och gav sig sedan ner i händerna igen. Han tänkte att budskapet om hälsokontroll nog gått igenom. I alla fall delvis. Nu skulle en spännande tid komma. Det skulle dröja ungefär 5 dagar efter att hälsokontrollen genomförts som hon skulle få resultaten. Äggskal skulle vandras på för Linus och detta såg han inte fram emot.

Det rådde inga som helst tvivel om att Erhart hade varit vilse. Ej heller rådde några tvivel om att han inte längre var det. Han hade hittat tillbaka till stigen som ledde till vägen som ledde bortom bergen. Den hade han fortsatt på. Fortsatt och fortsatt. Ja, och sedan hade han gått lite längre. Upp och ner, till höger och till vänster. Tillslut hade han kommit fram till en glipa varöver det hängde en skylt som vittnade om vart han kommit. ”Om du går längre träder du in i oupptäckt territorium”. Han tyckte att det var något besynnerligt skrivet. Hur kunde personen som skrev skylten veta att området bortom den var oupptäckt? Erhart var helt enkelt tvungen att ta reda på vad som fanns bortom glipan i berget. Efter att ha vandrat i sisådär 45 minuter till kom han fram till en skylt till. På skylten stod ett ord: Passersystem. Han tittade på bokstäverna och blev något förundrad. Nog för att han stött på passersystem förut men informationen om dem brukade inte stå på en träplanka. Det var något som inte stod rätt till här. Just vad detta något var skulle han bli varse längre fram. Men nu ska vi inte förhasta oss. Erhart tittade på skylten som vittnade om passersystemet. Det är där vi är nu. Han skruvade lite på sig, såg sig om till höger och till vänster, framåt och bakåt. Sedan tog han ett kliv. Det var det som fick honom att förstå att detta passersystem var mer än bara skylten. En röst från bakom stenarna till höger om honom uppenbarade sig. ”Men hallå! Passersystem! Ska jag behöva bokstavera det åt dig eller? Har du ingen respekt eller?” Om Erhart var konfunderad över skylten om passersystemet så var det inget mot känslan han nu hade. Var kom rösten ifrån? Vad var det här för ställe egentligen? Han kunde inte framkalla mer än ett ynka ord som svar på röstens frågor. Tyvärr var det inte ens ett svar: ”Solsting” Rösten svarade: ”Ja, det kan du ge dig fan på att du har fått. Du har kommit fram till ett passersystem. Då gör du som passersystemet säger till dig. Begriper du det?”. Rösten hade hetsat upp sig. Det var en märkbart stressad figur som ägde den, men Erhart kunde fortsatt inte se något. Han rörde sig vidare ett steg till för att se vad som hände. Jag berättar vidare nästa vecka.

Jag väljer att återkomma till detta ämne igen. Inte för att det nödvändigtvis är något som är särskilt upplyftande att skriva om. Snarare för att jag mår bättre av att lätta mitt hjärta och då får ni lov att vara min publik, min mottagare. Det kommer återigen handla om mitt och mina syskons omhändertagande av vår pappas dödsbo i Falköping. Något som till en början gick väldigt smidigt men som utvecklats till en riktig smörja. Låt mig först beskriva grundproblemet. Ingen av oss bor i Falköping och har därför särskilt nära att ta hand om hans dödsbo. Ett ännu större problem är det faktum att vi alla bor ganska långt ifrån. Jag bor själv i Umeå, och jag bor närmast. Smaka på den. Konflikten kring pappas dödsbo i Falköping grundas mycket i en känsla av att resten inte bryr sig. Så var det egentligen innan pappa försvann också. En anklagande ton ständigt, att man inte hjälpte till, att man inte brydde sig, att man inte gjorde något. Så även nu med dödsbot i Falköping alltså. Det är inte en sådan relation man vill ha till sina syskon, inte alls. Nu är det i alla fall som det är och dödsbot i Falköping måste tas om hand. Det finns inga alternativ. Jag tycker i alla fall att det är allas vårt ansvar att göra något. Det har jag också fått igenom att jag tycker och alla verkar respektera det någorlunda mycket. Jag säger någorlunda för något mer passande ord finns inte i sammanhanget. Reaktionen gällande min inställning till dödsbot i Falköping var den vuxna motsvarigheten till en axelryckning. Vi sa i alla fall att vi skulle mötas vid pappas dödsbo i Falköping. Detta alldeles oavsett var i världen man bodde. Inga undanflykter. Här var det egentligen första gången vi alla var överens till 100%. Alla ville vara delaktiga i omhändertagandet av dödsbot i Falköping. ”Det är vår förbannade plikt” som mitt yngsta syskon sa och chockade alla. Första steget i arbetet med pappas dödsbo i Falköping har nu gåtts igenom. Jag kommer inte hinna gå in närmare på vad det innebär idag men lovar att återkomma om ni vill höra mer. Hej då!

Låt oss hoppa rakt in i handlingen igen. Var någonstans var vi förra veckan? Jag hade berättat om mina och barnens tradition att berätta sagor på olika teman varje kväll. Improviserade sagor dessutom, sådant jag kommer på i stunden allteftersom jag berättar. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi började med det här. Jag antar att jag när en dröm om att det skulle göra barnen mer kreativa och kreativitet är ju bra – eller hur?  Ja, där var vi då alltså. Jag satte mig på sängkanten till äldsta barnets säng där båda hade krupit ner. Jag tog ett djupt andetag och sa sedan meningen: ”Kvällens tema kommer att vara… bagagerumsmatta!”. De andades in lika djupt och den yngre av dem brast ut i ett ”Jaa!”. Jag skulle tro att detta inte hade så mycket med bagagerumsmatta som tema att göra. Snarare var det min exalterade röst som fick henne att bli glad. Det var svårare att lura den äldre. Han tittade på mig skeptiskt och jag blev nervös. Skulle bagagerumsmatta bli nedröstat? Det hade nämligen inte hänt en enda gång på de 1,5 åren vi gjort detta. Jag frågade vad han tänkte på, han tittade ner och skakade sedan på huvudet och svarade ”inget”. Det var oerhört tydligt att bagagerumsmatta inte riktigt kvalificerade in på teman som tillhörde hans favoriter. Jag menar: Kan man egentligen klandra honom? Förra temat, kvällen innan, var trots allt drakar med tre huvuden. Snacka om att sagan påverkas av vad jag tänker på i stunden. Kanske borde jag inte välja det tema som jag först tänker på, såsom bagagerumsmatta? Det är trots allt en stund för barnen. Att jag insåg att jag skulle behöva byta ut vår bagagerumsmatta ska väl inte behöva påverka vilken saga de ska höra, eller? Det är ju löjligt. Det var däremot något intressant som hände efter att jag annonserat bagagerumsmatta som kvällens tema. En känsla av hämndlystenhet, eller kanske självförverkligande, infann sig i mig. Jag skulle minsann klara det här. Jag skulle berätta en saga om en bagagerumsmatta och den skulle bli helt jävla fenomenal. Jag kände lite som när jag skulle hoppa höjdhopp i 7:an. Jag skulle bara över den där stången, eller ribban eller vad man säger. Jag tog ytterligare ett djupt andetag, visade med handen att de kunde lägga sig ner. Jag dimmade ner ljuset och sa de bevingade orden: ”Så, ni tror kanske inte att en bagagerumsmatta kan tänka, precis som ni kan? Tänk igen!” Redan där hade jag fångat deras uppmärksamhet.

Jag dansade två somrar. Ja, alltså jag har dansat under många somrar av mitt liv och håller fortfarande på. Jag talar, som ni kan förstå av titeln, om när jag dansade som fönsterputsare. Det är faktiskt inte så många som vet att jag har arbetat med det. För all del, jag har väl inte pratat om det så himla många gånger. Varför skulle jag? Det är väl 15-20 år sedan det hände, tänker jag. Hur som helst. Som ni alla vet så har jag kört ett litet återblicksmedley under senaste tiden. Det har känts kul och nu har jag alltså landat i perioden när jag var ca 25. Det var nämligen då som jag arbetade som fönsterputsare under somrarna. Annars var det tiden jag pluggade så det var en bra paus och en god källa till lite pengar. Så vad kan man då säga om att arbeta som fönsterputsare? Det var roligt! Det är det korta svaret. Jag uppskattade starkt att vara verksam inom den här branschen. Det var en fin period som genererade många fina minnen. Innan jag började som fönsterputsare hade jag verkligen ingen aning om vad det innebar. Det var en ren slump att jag tog jobbet. Det var nämligen en kompis till mig, från plugget, som hade fått jobb som fönsterputsare. Arbetsplatsen där han skulle börja hade glömt att anställa ytterligare en personal, vilket de initialt avsåg att göra. Det blev stress och jag fick frågan samma dag som han började som fönsterputsare. Min plan var att ha en lugn sommar. Ni vet, en sådan där man inte riktigt gör någonting. Man tar det lugnt, äter lite äpplen, dricker någon öl, solar. Ja, så blev det ju alltså inte. Det var pang på med arbetsstället och börja som fönsterputsare. Det gick väldigt bra och faktum var att jag hade en riktig fallenhet för jobbet. När anställningen som fönsterputsare gick ut i augusti tackade min vän för sig. Jag däremot, jag fortsatte in på hösten. Jag gick och jobbade mellan föreläsningar och efter skolan. Ibland också före beroende på hur efterfrågan såg ut. Fortfarande kan jag undra vad det egentligen var som jag uppskattade så mycket med att vara fönsterputsare. Var det arbetsuppgifterna? Missförstå mig inte: Jag kunde tycka att det var meditativt och skönt men det var inte utvecklande direkt. Jag tror snarare att det handlade om hela arbetssituationen kring mitt företag, där jag råkade arbeta som fönsterputsare. De tog hand om sin personal. Det var en fin miljö där alla trivdes med varandra. Fönsterputsare emellan, helt enkelt. Vad har ni för jobbminnen? Finns det fler fönsterputsare där ute, månne?