Sedan förra årsstämman sitter jag i styrelsen för vår bostadsrättsförening. Det var inget jag hade planerat, men när valberedningen frågade om någon kunde tänka sig att ställa upp var det ingen annan som räckte upp handen, och plötsligt var det jag. En av de första frågorna jag fick ta tag i var trappstädningen, och jag kan säga att den väckte betydligt fler känslor än jag hade trott.
I vår förening har vi alltid skött trappstädningen själva. Varje lägenhet har ett par veckor om året då man ska sopa och våttorka trapphuset. Problemet är att ungefär hälften av oss glömmer bort det, och den andra hälften gör det lite halvhjärtat. Det enda undantaget är Gunnar på tredje våningen. Gunnar har bott i huset sedan det byggdes och han har sopat trappan varje lördag i trettio år, oavsett om det varit hans tur eller inte.
När styrelsen föreslog att vi skulle anlita en städfirma för trappstädning trodde jag att alla skulle bli glada. De flesta blev det också. Men Gunnar dök upp på nästa möte med en mapp full av anteckningar. Han hade räknat ut vad trappstädning med städfirma skulle kosta per lägenhet och år, han hade synpunkter på vilka rengöringsmedel som passar stengolvet bäst och han undrade om de unga människorna på städfirman verkligen visste hur man tar hand om en ledstång i ek.
Jag ska erkänna att jag var lite nervös för hur det skulle gå. Vi röstade ändå igenom förslaget, och numera sköts trappstädningen av en städfirma varannan vecka. Första gången de kom satt Gunnar på en stol i entrén och tittade på. Jag var helt säker på att det skulle bli bråk.
Det blev det inte. Det visade sig att städaren, en kille som heter Elias, tyckte att Gunnar var den bästa kunden han någonsin haft. Gunnar visade var det brukar samlas grus på vintern och vilken fönsterbräda som alltid blir dammig, och Elias lyssnade. Efter en timme drack de kaffe tillsammans i trappan. Nu har Gunnar alltid termosen framme när det är dags för trappstädning, och jag har hört att han till och med har bakat bullar en gång.
Trapphuset har aldrig varit så rent som nu, och det beror nog lika mycket på Gunnar som på städfirman. Han sopar fortfarande trappan på lördagar, det tänker han inte sluta med, men han säger att det är skönt att slippa våttorka. Själv har jag lärt mig att man aldrig ska underskatta hur mycket en trappa kan betyda för någon. I styrelsen har vi nu gett Gunnar titeln trappansvarig. Den har han inte bett om, men jag tror att han är stolt.
